virrfärder i vila de frades och eventuellt världens mest perfekta blå-vita porslinsskål i évora

enligt min bloggtideräkning är det fortfarande påsk, så nu får ni vackert hänga med i portugalresan del två. så att ni vet.

ja, vi kan väl börja med att vi råkade köra lite för långt söderut i jakt på en omtalad fiskeby, så vi fick en ganska lång resa tillbaka till vila de frades där vi hade hyrt ett litet hus för natten. vår airbnb-värd hade endast lämnat fragmentariska uppgifter om sina whereabouts för kvällen: jag jobbar i ett restaurangstånd på en lantbruksmässa som ligger bakom supermercadot, går inte att missa.

jodu, det gick alldeles utmärkt att missa, tackar som frågar.

men allt var förlåtet dagen efter när vi vaknade upp i ett hus med denna trädgård. apelsinträd, bougainvilla, vinrankor, kaktusar och kanot, det enda som behövs för att göra mig glad!


vi fräschade till oss och begav oss ut på frukostjakt. detta var det bästa vi kunde åstadkomma.

medan vi drack vårt kaffe och åt våra sötsaker of choice konstaterade vi snabbt att här fanns inte så mycket att göra, så vi packade våra väskor tämligen omgående och satte kurs mot évora som är en förtjusande trevlig liten medeltida stad.

bara det faktum att man på fullaste allvar har denna skyltning i en fotoateljé gör mig synnerligen välvilligt inställd.

det skålar vi för!

hannas överexalterade min beror på att i den vita påsen vid hennes fötter ligger, enligt hennes utsago, "den mest perfekta blå-vita porslinsskålen någonsin". de andra två är av oförklarlig anledning inte lika imponerade.

i évora finns det inte så himla mycket att göra förutom att strosa runt och glo på hus. min favoritsysselsättning.
eventuellt även hannas som synes av bildbeviset nedan, näst efter blå-vit porslinsskålshopping förstås. när jag tänker efter är det sistnämnda också är en av mina favoritsysselsättningar. great minds och så vidare.

när vi var trötta på vita hus med gula kanter, dvs redan dagen efter, var det dags att åka till lissabon, mer om det i ett separat inlägg!

om snällhet

min kompis kenneth (som kanske är sveriges snällaste person) skriver ett kort inlägg om snällhet här. han skriver bla:

Snällheten tycks ofta glömmas bort och kännas oviktig, inte minst i yrkeslivet men jag är fullständigt övertygad om att vilja och mena väl alltid lönar sig. På så många sätt.

jag håller verkligen med om att vara snäll anses underskattat. även av mig själv.

när jag frågade min dåvarande kille om han kunde beskriva mig med ett ett ord, och han svarade "snäll" kommer jag ihåg att jag nästan blev ledsen. jag var inte rolig, söt eller rivig, utan snäll. hur lamt är inte det liksom?

jaja, från och med nu ska jag bära min snällhet med stolthet!

grandiost i grandola

inser att jag helt glömt bort att berätta om min min påsk och min portugalresa!

jag har varit ett par gånger i lissabon och norra portugal tidigare, men har aldrig åkt söderut. så den här gången passade vi på att styra kosan mot alentejo. det är en av portugals fem regioner och beskrivs i resereportagen som portugals toscana. eftersom jag aldrig varit i toscana har jag ingen aning om det stämmer men det var i alla fall en väldigt mummig semester.

vi landade i lissabon på skärtorsdagskvällen och tog in på the independente, ett mysigt hipsterhotell där alla rum har sin egen prägel.

dagen efter drog vi från stan tämligen omgående efter att ha intagit en stärkande frukost uppe på takterrassen. några timmar senare landade vi på sublime comporta i grandola, ett extremt grandiost boende i form av en villa med egen swimmingpool på en lyxig spa-anläggning.

jag försöker alltid anlägga en air av världsvana och lyx i sådana här miljöer men avslöjar mig alltid eftersom jag länsar alla gratisgrejer i badrummet. här gick jag ett steg längre och plockade jättestora pinjekottar i buskarna vid huset att ha till ett diffust inredningsprojekt hemma. behöver nog inte ens tillägga att mitt resesällskap låtsades som att de inte kände mig.

jaja, iallafall, kolla här: huset är så stort så det inte ens fick plats på bilden, men jag kan upplysa om att på var sin sida om huset ligger de båda sovrummen. de är egentligen fristående hus förbundna av en korridor till det stora huset som utgör kök och vardagsrum.

swimmingpoolen var inte uppvärmd men ändå väldigt fin att titta på, speciellt från en solstol medan man äter ost och dricker vin. vinet på bilden nedan var för övrigt det enda riktigt goda vin vi drack. de flesta alentejovinerna var rysligt sträva och svårdruckna, men det här gled ner galant.



vinregion eller inte, ingen semester utan mojitomix dock.

efter ett tag fick calle nog av resursslöseriet med egen pool och bestämde sig för att ta ett dopp i det iskalla vattnet, ivrigt påhejad av hanna.



sedan piffade vi till oss och gick upp till restaurangen för att inta middag. när vi ville beställa passande vin till maten fick vi det för restauranger på lyxskalan ganska ovanliga svaret: "ingen aning, jag gillar inte vin". man måste ju ändå uppskatta ärligheten. men frukosten dagen efter var i alla fall en dröm!

sedan spa:ade vi loss och blev så här rena och lugna till sinnes. möjligtvis är vi på bilden fortfarande påtända av ångorna från den turkiska bastun.

att säga hejdå till det här fantastiska stället var såklart urtrist, men det var inte särskilt synd om oss ändå.

först hittade vi en rolig loppis där jag funderade länge om jag skulle köpa den här askfatskaffekoppen värdig en crazy cat lady. ångrar att jag inte slog till.

hanna hittade lite iste.

sedan hittade vi en nudiststrand (vilket jag inte förstod förrän hanna sa att jag nog inte skulle ta så många foton. jaja.).




i porto covo åt vi en portugisisk motsvarighet till en low country boil som var magisk.

hanna råkade också beställa in en hel vinare när hon trodde att hon skulle få ett glas. ett ganska trivsamt bekymmer ändå, speciellt som att en vinare kostade ungefär som ett glas vin i sverige.

sedan styrde vi kosan mot vinmakarbyn vila de frades, men mer om det i ett annat inlägg!