tack

håll i er, nu blir det lite hålla tal-varning här.

i ärlighetens namn har jag inte funderat så mycket på vilka ni är, ni som döljer sig bakom min besöksstatistik här på bloggen. när jag började blogga var det mest för att jag ville förstärka sådant som jag uppskattade i mitt liv. för det var mycket som jag inte trivdes med. jag är personen som kan grubbla i veckor över betydelsen av det som sägs i förbifarten. gräma mig till förbannelse om jag hanterat en händelse på ett dumt eller osmart sätt. jag kommer till och med fortfarande ihåg de fel jag skrev på proven i grundskolan. kort sagt: jag är personen som istället för att njuta av solen stirrar mig blind på det där molnet på himlen. så för att uppväga allt detta behövde jag ett riktigt happy place. vi snackar en rejäl överdos av klänningar, katter och gullegull. hade jag inte varit så fruktansvärt dålig på hemslöjd och matlagning hade jag säkert slängt in en hel vackert upplagda fat, dukningar och egenstickade koftor här också.

här har jag för en gångs skull sluppit prestationsångesten. i mitt jobb, exempelvis, är hela poängen att försöka nå så många människor som möjligt och få dem att reagera på ett önskat sätt, vilket såklart är väldigt roligt men också förbaskat svårt och jobbigt ibland. därför är det så otroligt skönt att få skriva om det som faller mig in. att slippa fundera på om saker kan misstolkas. slippa undra om det där bildvalet eller ordvalet verkligen är optimalt. att publicera och länka inlägg utan att behöva tänka på att det finns en tidpunkt som är bättre tajmad. att inte ständigt behöva tänka på den där förbaskade röda tråden. vill man ha många läsare på sin blogg ska man alltså göra som jag – fast tvärtom. så därför blir jag helt oerhört förvånad och samtidigt så himla glad över att få se att andra läsare än mina närmast sörjande faktiskt har hittat hit.

bland dem finns helen till exempel, som driver sin smarta blogg om allt som egentligen spelar någon roll. fantastiska inlägg om new york, datadata, klänningar och kolonin toppat med en dos bra och kompromisslösa åsikter om feminism och en hållbar livsstil. som alltid peppat och kommenterat, både här och på twitter, bland annat utbrast hon det här efter mitt förra inlägg:

@nofabriken @vagabondjen Det var så bra! Vackert och sorgligt och allt! Jag vill ses och prata om det!

— Helen Alfvegren (@rockspindeln) April 15, 2013

tack, och tillbakakaka på det här inlägget helen, det ska vi också prata om nästa gång vi ses.

och sanna, en ny förtjusande bekantskap som hetsar mig att uppdatera oftare. det är en så himla märklig men underbar känsla att läsa att andra människor läser det jag skriver – och vill ha ännu mer. så får jag ju helt enkelt gå damen i fråga till mötes och speeda upp inläggen.

and natalie, a canadian reader from toronto, who has followed my blog for a year now and wished me good luck with my new chapter in life. i have no idea how you stumbled upon my blog, but i'm so happy and grateful that you take the time to endure my swedish writing in google translate. (tips på bra google translate widget emottages tacksamt förresten!)

så, ett stort tack för att ni läser och kommenterar (eller bara läser). ni är bäst, skål på er!