ca tre sekunder efter att bilden togs gick en maska.

anfäkta och anamma! i helgen var jag på en extremt fotovänlig bröllopsfest med tyrolertema och smöriga solnedgångar. men i väntan på att jag ska orka redigera dessa bilder och bjuda på ett bildmarathon utan dess like visar jag en liten pausfågel i form av en dagens outfit där jag sportar  pantalonger med ankare (från lindex av alla ställen) och känner mig som en sjöbuse i största allmänhet.

söndag på rosenhill genom två kameralinser

förra helgen åkte jag och calle till hippiecaféet rosenhill på ekerö (inklusive ett litet pitstop på drottningholm). förutom att det är förbaskat trevligt och slappt därute på rosenhill har de också bakluckeloppis varje söndag från maj till oktober. blev dock inga fynd denna gång. så här såg det ut genom min mobil. (på instagram heter jag @nostalgifabriken – in och följ!).
  

och så här såg det ut i calles mobil ...
(jag bjuder på den fina dubbelhakan och djupt koncentrerade minen här).

(samt mina gråa hårstrån...)

och det var den söndagen det.

vi går på roller derby

jag lider inte av några som helst sportdåre-tendenser men när det  – sport eller ej – vankas nya upplevelser är jag inte den som är den. så när hanna för några veckor sedan föreslog att vi skulle gå på roller derby omfamnade jag tanken direkt.

så vi tog en liten utflykt till flemingsberg där det hela skulle gå av stapeln. eftersom våra geografiska kunskaper om området var aningen bristfälliga fick vi fråga om vägen. den första personen vi mötte var en bedagad äldre herre i konduktörsdräkt anno 1950 som gestikulerade och sluddrade obegripligheter. vi tror att han eventuellt försökte stoppa oss, men man kan inte så noga veta med äldre herrar i suspekt klädsel klockan elva på förmiddagen.

person nummer två vi frågade om vägen skickade oss i någotsånär rätt riktning medan han glatt avslutade konversationen "godnatt då!". den tredje personen vi frågade hade precis ramlat och slagit i huvudet, så "han är nog inte till någon större hjälp, tjejer" som hans vän snällt upplyste oss. efter denna smått surrealistiska vandring hittade vi till slut sporthallen. eftersom vi var ute i synnerligen god tid satte vi oss i en skogsdunge och drack bubbel och smidde semesterplaner för 2014. hanna vill rassla med guldarmband och vara klädd i guldsandaletter och långa svala klänningar på semestern så vi enades om att franska rivieran kanske kan vara något.


åter till själva sporten. rollerderby är en lagsport som går ut på att man ska åka runt en oval bana på gammaldags hederliga rullskridskor på fyra hjul och plocka poäng medan man hindrar det andra laget från att göra detsamma. jammern tar poäng genom att varva det andra lagets blockers, som i sin tur har i uppdrag att släppa igenom sin egen jammer men göra livet surt för det andra lagets jammer medelst tacklingar och slug list. överraskande roligt blev betyget.


hanna var i och för sig lite besviken över att de tävlande inte hade spökat ut sig i ansiktsmålning och klädedräkt mer, så som hon hade hört av en klasskompis att vissa lag gör. inte heller vann vi i lotteriet.

men å andra sidan fick vi se ett par rediga tacklingar på plan så det samlade betyget på dagen blev ändå en stor tumme upp.

innan fifty shades of grey, varde husmoderns presentbok!

på loppisen bredvid jobbet finns den här godingen till salu. jag vågade inte bläddra i den pga för pryd. eller snarare att jag inte vill veta vilka regler man kan tänkas bryta emot. finns säkert mer eller mindre ekivoka sätt att framföra ett handslag på till exempel.

tack

håll i er, nu blir det lite hålla tal-varning här.

i ärlighetens namn har jag inte funderat så mycket på vilka ni är, ni som döljer sig bakom min besöksstatistik här på bloggen. när jag började blogga var det mest för att jag ville förstärka sådant som jag uppskattade i mitt liv. för det var mycket som jag inte trivdes med. jag är personen som kan grubbla i veckor över betydelsen av det som sägs i förbifarten. gräma mig till förbannelse om jag hanterat en händelse på ett dumt eller osmart sätt. jag kommer till och med fortfarande ihåg de fel jag skrev på proven i grundskolan. kort sagt: jag är personen som istället för att njuta av solen stirrar mig blind på det där molnet på himlen. så för att uppväga allt detta behövde jag ett riktigt happy place. vi snackar en rejäl överdos av klänningar, katter och gullegull. hade jag inte varit så fruktansvärt dålig på hemslöjd och matlagning hade jag säkert slängt in en hel vackert upplagda fat, dukningar och egenstickade koftor här också.

här har jag för en gångs skull sluppit prestationsångesten. i mitt jobb, exempelvis, är hela poängen att försöka nå så många människor som möjligt och få dem att reagera på ett önskat sätt, vilket såklart är väldigt roligt men också förbaskat svårt och jobbigt ibland. därför är det så otroligt skönt att få skriva om det som faller mig in. att slippa fundera på om saker kan misstolkas. slippa undra om det där bildvalet eller ordvalet verkligen är optimalt. att publicera och länka inlägg utan att behöva tänka på att det finns en tidpunkt som är bättre tajmad. att inte ständigt behöva tänka på den där förbaskade röda tråden. vill man ha många läsare på sin blogg ska man alltså göra som jag – fast tvärtom. så därför blir jag helt oerhört förvånad och samtidigt så himla glad över att få se att andra läsare än mina närmast sörjande faktiskt har hittat hit.

bland dem finns helen till exempel, som driver sin smarta blogg om allt som egentligen spelar någon roll. fantastiska inlägg om new york, datadata, klänningar och kolonin toppat med en dos bra och kompromisslösa åsikter om feminism och en hållbar livsstil. som alltid peppat och kommenterat, både här och på twitter, bland annat utbrast hon det här efter mitt förra inlägg:

@nofabriken @vagabondjen Det var så bra! Vackert och sorgligt och allt! Jag vill ses och prata om det!

— Helen Alfvegren (@rockspindeln) April 15, 2013

tack, och tillbakakaka på det här inlägget helen, det ska vi också prata om nästa gång vi ses.

och sanna, en ny förtjusande bekantskap som hetsar mig att uppdatera oftare. det är en så himla märklig men underbar känsla att läsa att andra människor läser det jag skriver – och vill ha ännu mer. så får jag ju helt enkelt gå damen i fråga till mötes och speeda upp inläggen.

and natalie, a canadian reader from toronto, who has followed my blog for a year now and wished me good luck with my new chapter in life. i have no idea how you stumbled upon my blog, but i'm so happy and grateful that you take the time to endure my swedish writing in google translate. (tips på bra google translate widget emottages tacksamt förresten!)

så, ett stort tack för att ni läser och kommenterar (eller bara läser). ni är bäst, skål på er!