huset jag bor i är gammalt som gatan. äldre än USA till exempel. under århundraderna har huset och grannbyggnaderna tjänstgjort som brännvinsdestilleri, krog, tapetfabrik, slakteri, textilfabrik, sjukhem och missionshem. på 1700-talet var det borgare som bodde och verkade här, men lite senare blev området känt som ett av de fattigaste i hela stan. i slutet av 1800-talet övertog staden husen och gjorde om till bostäder.
huset är ett tvärsnitt av stockholms historia. från småindustri, beläget nästan på landet invid en av stans malmgårdar, till social misär i industrialiseringens bakvatten. och sedan reaktionen; överklassens och den växande medelklassens filantropiska insatser. och till sist föremål för stadens bostadspolitiska åtgärder som i sin tur ledde till folkhemmets framväxt. needless to say så älskar jag att bo här.
nu ska det renoveras och stambytas. det har de sagt i tio år, men nu verkar behovet bli mer och mer akut. enligt tidsplanen var det utflyttning i oktober förra året, sedan nu i februari och nu har vi fått reda på att det skjuts på framtiden ytterligare.
det är trevligt att se att folk har bott här, men samtidigt är jag glad för att det snart ska renoveras. ytskikten har sett bättre dagar och någon renovering av dem är inte aktuell innan stambytet.
jag vet också att renoveringen kommer ske varsamt. köket kommer att platsbyggas med, hör och häpna: riktigt trä och inte ikea-moduler. och de kommer att ta fram trägolven som döljs under linoleummattorna.
no more duscha i pytteliten stråle och vara rädd för att varmvattnet kommer ta slut.
fjärrvärme och vattenburna element ska det bli också.
men kommer småländskt torp möter parisisk vindsvåning-känslan (alternativt "flyktingförläggning med ihoplånande möbler" som några vänner uttryckte det) vara kvar? jag vet inte riktigt, för det är något speciellt med det ofullbordade och ofullständiga. en känsla av potential och att allt kan hända.
