det finns en massa saker jag sällan skriver om på bloggen. politik till exempel. jag har såklart min bestämda uppfattning om saker och ting, men tycker det känns konstigt att slänga in politiska brandtal mellan loppisfynd och utflykter. dessutom har jag sällan något nytt att komma med, för jag tycker precis likadant i frågor om feminism och miljö och annat som alla andra bloggande söderhipsters gör. och de uttrycker allt så mycket bättre.
men den senaste tiden har jag tänkt mycket på en tågresa jag gjorde 2008. den som gick från keletistationen i budapest, via serbien och makedonien och slutligen till athen.
på nattåget från belgrad stormade barn omkring, matsäckar åts och nattsömnen stördes av högljudda skratt och spring i korridorerna. och någonstans vid ett stort böljande solrosfält på landsbygden i makedonien saktade tåget in och alla resenärer fick gå av och ställa sig i en ändlös kö. tystnaden bredde ut sig medan en uniformsklädd man samlade in passen.
olustkänslan växte ju närmare han kom. i mitt huvud gick jag snabbt igenom allt jag någonsin kan ha läst om att lämna ifrån sig pass utomlands. är mannen ens en passkontrollant? och om man nu vill jämföra pass med ägaren, är det inte bättre att jämföra på plats istället för att ta med sig dem till ett undangömt rum?
det visade sig att jag inte behövde oroa mig. när passkontrollanten stod framför oss räckte det med en enda blick på framsidan av mitt och tomas pass och det var tydligen det. vi var de enda på tåget som inte behövde lämna ifrån oss våra pass.
efter en noggrann genomgång av id-handlingarna, som tog flera timmar, fick vi äntligen åka vidare. medan tåget rullade ut från stationen såg jag en storgråtande amerikansk tjej med backpack som satt på bänken vid stationshuset. för henne slutade resan där.
idag gör många människor samma resa jag gjorde, fast till fots och i omvänd riktning. inte för sitt nöjes skull, utan för överlevnad. och utan ett vinrött, fröjdigt eu-pass att vifta med.
jag läser om deras öden och deras berättelser blandas ihop med mina egna minnesbilder av obarmhärtig värme och ändlösa solrosfält. och allt kommer så fruktansvärt nära.
jag får dåligt samvete för att jag tydligen behöver mina egna minnen för att inse vidden av en flyktingkatastrof som pågått länge. kanske är det extra känsligt för mig eftersom jag tillhör den innerstadsklick som gärna stoltserar med sina genomtänkta livsval. vi som köper ekologiskt, vi som absolut inte förstår hur man kan rösta på sd, vi som kan kosta på oss att välja ett dyrare färdmedel för att det är mer miljövänligt och vi som vet att närhetsprincipen är en utmärkt mediavinkling för att sälja fler annonser. och att jag, om jag var en riktigt bra människa, borde ha agerat tidigare.
jag har i alla fall skänkt pengar till fn:s flyktingorgan unhcr. de arbetar både långsiktigt och med nödhjälp längs flyktvägar och i krigshärdar. skänk en slant du med, eller till någon annan organisation. fler alternativ hittar du här.
Inga kommentarer
Skicka en kommentar