ok.

vilken märklig fredag.

vi sitter i det sista mötet innan helgen. jag har egentligen redan checkat ut, är smått bakis från gårdagens födelsedagsfirande och ska träffa hanna på grand hotel för en födelsedagsdrink efter jobbet. en kollega kommer förbi och jag ser direkt i hennes ansikte att något är väldigt fel. jag är så koncentrerad på att försöka tolka hennes uttryck att jag till en början inte hör vad hon säger.

när orden sjunker in kastar jag mig på telefonen för att kolla var familj och vänner befinner sig. vi sitter i loungen och följer mediernas liverapportering på teven samtidigt som mina vänner en efter en markerar sig i säkerhet på facebook. jag trodde att jag aldrig skulle behöva använda den funktionen, men nu sitter jag här och har till och med skrivit en statusuppdatering om att jag är ok, fortfarande oklart från vad.

fyra timmar senare vågar jag mig ut. möter strömmen av gående östermalmare på väg hem för att senare bli en del av strömmen som sakta promenerar mot södermalm. vid skeppsbron skriar måsarna obekymrat i vårkvällen och de duvblå molnen är så ofattbart vackra i solens låga och fortfarande varma strålar. hemma kommer jag att gråta, men just i det här ögonblicket känner jag mig konstigt nog trygg bland alla tusentals människor runtomkring mig som delar samma upplevelse.

 tillsammans går vi vidare.