roadtrip i usa 8: jag lär mig ingenting om bourbon i kentucky

 kentucky var en liten trevlig överraskning. så här ståndsmässigt ser det ut på woodford reserve i bourbon county, där man – föga förvånande – gör bourbon.

 här skulle jag kunna göra en stor utläggning om tillverkningsprocesser och hur bourbon skiljer sig från annan whisky och så vidare, men jag har helt enkelt glömt det mesta (läs: jag var för upptagen med att fota så jag lyssnade inte riktigt).

det jag vet är dock att bourbon till skillnad från många andra whiskysorter tillverkas av minst 51% majs. det var nog det enda av värde som fastnade.


destilleri-kattens namn glömde jag också bort.

efter provsmakning, en fin portion bourbonchilli och lite häng i gungstolarna på porchen var det dags att säga hejdå och bege sig mot virginia.


på vägen dit tvingade jag mina medpassagerare att köra en avstickare förbi en sevärdhet som heter duga. på pinterest vimlar det av finfina bilder på detta geologiska under och när väl tillfälle ges kan man ju inte bara åka förbi den utan att titta på den.


vi fick gå över stock och sten på en stig som till en början var behaglig men som senare bjöd på en redig lutning.

 samt lite andra strapatsrika utmaningar.


sedan: besvikelsen när det visade sig vara en helt annan sevärdhet!

 besvikelsen varade dock inte så värst länge, för det visade sig vara rätt fint där med. det var väl tur för annars hade väl jag blivit avsatt i skogen av mina medtrafikanter.

nästa stopp virginia!

mina tidigare inlägg om roadtripen läser du här: 1, 2, 3, 4, 5 och 6

roadtrip i usa 7: when in nashville

 gå på family wash och få sheperd's pie, en pint samt livemusik av varierande kvalitet för 10 dolares.

när du är så mätt att du knappt kan ta dig ut genom dörren är det dags att gå till tootsie's, världens främsta honky tonk. om inte för musiken så för den bedårande kvinnan som basar över damtoaletten (påminner lite om hårfrisörskan sophia burset i orange is the new black).

bonusuppdrag: den som har mycket tid kan ju försöka få tag på en av de eftertraktade gratisparkeringsrutorna i närheten av broadway. vi lyckades, men det krävdes ungefär sjutton varv runt kvarteret. (och då var vi ändå lite osäkra på om det var gratis eller inte så vi proppade en mätare full med mynt ändå för att vara på den säkra sidan ...).

roadtrip i usa 6: cross road blues, graceland och en hemsökt jukebox

följande dag stod tre saker att göra på listan innan vi lämnade clarksdale.

1. gå på delta blues-museet, check. 2. se den berömda vägkorsningen där hwy 61 och 49 möter varandra, check. enligt sägnen var det där robert johnson mötte djävulen för att få en välstämd gitarr och en jädra massa talang i utbyte mot sin själ.

även: titta på man över trettio som lever ut sin pubertala musikdröm, check.


3. äta lunch på det legendariska abe's bar-b-q, check. ryktet säger att man ska ta sikte på ribsen men eftersom gårdagen bjöd på ribs galore valde vi annat på menyn. sedan lämnade vi bluesen och puttrade vidare på hwy 61 och upp till lite soul och rock 'n' roll.

vi hamnade till slut framför det här ganska kända huset.

 den allmänna uppfattningen om graceland är att det är ett excentriskt kitschpalats. och ja, visst finns det en del inredningsdetaljer som aldrig skulle komma över min tröskel (se ovan), men elvis kan ju inte riktigt hjälpa att han gick och dog under ett decennium som inte sparade på krutet med varken form, färg eller andra excesser. jämför detta med hur det såg ut i våra föräldrars hem på sjuttiotalet, med brun plysch, röd manchester, gul plast och en jäkla massa furu och helt plötsligt känns detta lite ljust och fräscht (även om jag inte riktigt förstår varför man har vit heltäckningsmatta i ett land där man aldrig tar av sig skorna inomhus). själva huset är inte heller sådär överdrivet vräkigt i storlek, tänk dig saltsjöbadsvilla modell större. finns ju artister som har större walk in closet än detta nuförtiden.

sedan var det dags att göra resten av memphis.

vilket i nio turistfall av tio betyder att man går till beale street, en gågata med en massa medelålders människor som går från bar till bar för att dricka öl och lyssna på musik. måttligt intressant, men neonljusen var väldigt fina i alla fall.

vi gick istället vidare till ett hamburgerställe slash bar som heter earnestine and hazel's. på femtiotalet ägdes stället av två systrar som utöver att ge stället dess namn också gjorde om övervåningen till en bordell. själva övervåningen är öppen så man kan gå upp och titta, fast nu är sängarna utbytta mot bord och stolar. bordellviben finns dock fortfarande kvar i mycket hög grad.

personalen hävdar att det spökar på earnestine and hazel's. mestadels är det snälla och festglada spöken med humor och som ger barpersonalen dricks under tröga kvällar. jukeboxen lever också sitt eget liv, ibland tvärvägrar den att spela musik under flera veckor för att helt plötsligt börja igen, och trots att den är inprogrammerad att spela de mest populära musiklistorna påstås det att den istället spelar låtar som reflekterar konversationerna vid borden.

dag två i memphis delade vi upp oss. calle ville ner med soulen och gick på staxmuseet. jag, johanna och johan var lite mer rock 'n' roll och tog en tur till den legendariska sun studio där bland andra johnny cash, roy orbison och b.b king spelat in plattor. det var också här som elvis presley tog sina första stapplande höftrullningar, precis på den här platsen som vår fantastiska guide visar. sedan tog vi på oss cowboyhatten, hartsade bootsen och honky tonkade oss upp mot countryns huvudstad, men mer om det sen.

psst. dag ett i clarksdale hittar du här.

the goldfinch av donna tartt (!!!!)

 nu avbryter jag diverse rapporter från episka roadtrips med detta meddelande: genom übersnälla kollegan bia har jag först av alla på jobbet fått lägga vantarna på förhandsexet av donna tartts nya bok, hurra!

hennes föregående bok, den lille vännen, var en ganska sävlig parentes har jag för mig att jag tyckte när jag läste, men som fjortonåring läste jag den underbara debuten den hemliga historien och blev helt fast. 

när jag var liten spenderade vi minst fyra veckor varje sommar i vår båt, vilket var helt fantastiskt – om vädret var bra vill säga. vid mindre lyckosam väderlek satt vi i den fuktiga ruffen och spelade uno och den försvunna diamanten tills korten gick sönder eller någon tappade bort en tärning. ungefär vid den tidpunkten (vanligtvis en sådär tre veckor in i semestern) brukade antingen fullskaligt syskonkrig på atomkrigsnivå utbryta eller så hotade någon av mina föräldrar med skilsmässa.

vi undslapp i alla fall diverse familjedraman den där fantastiskt varma sommaren 1994. om nätterna var klipporna fortfarande heta av dagens sol och badtemperaturen var så löjligt varm att till och med mamma badade i havet, något jag sett henne göra endast två gånger i hela mitt liv. för mig är boken så förknippad med den där magiska sommaren att den har blivit ett av mina bästa läsminnen så därför kan jag inte annat än att bli helt till mig när det vankas en ny bok av donna tartt. vi får se om den håller hela vägen.

roadtrip i usa 5: backed by the river, fronted by the grave i clarksdale

jag ber redan nu om ursäkt för att det här kommer bli ett inlägg med galet mycket bilder. förlåt förlåt.

nåväl, efter en färd genom ett hysteriskt grönt mississippidelta nådde vi lagom till solnedgången clarksdale i mississippi. på ytan är det en rätt sömnig stad men gillar du blues har du kommit helt rätt. clarksdale sägs vara bluesens vagga och många blueslegendarer har antingen fötts, bott, träffat djävulen eller dött här.

vi hade hyrt stugor på the shack up inn, ett tjugotal gamla arrendebostäder från 1920-talet som ligger på hopson plantation, som var en av de största bomullsplantagerna i södern när det var i bruk, med nära en miljon familjer som slet ute på bomullsfälten.

husen har namn som crossroads schack, tinth shack eller som här, legends schack.

vi bodde i office schack. efter att ha bekantat oss med verandan åkte vi in mot stan.

där var det dags att bekanta sig med en annan sida av clarksdale, nämligen musiken och maten. vi styrde kosan mot red's lounge – en jukejoint med en svåröverträffad tagline: backed by the river, fronted by the grave. genialiteten i påståendet underlättas i och för sig genom det faktum att red's bor granne med en kyrkogård.

om du undrar vad det är som ryker utanför så kan jag meddela att det är en gigantisk grill där jag senare råkade handla ribs för ett smärre kompani. lätt hänt när man besvarar frågan "how many slabs do you want?" med "two" och inte har en blekaste vad en slab är för något. jaja.

vi lyckades få bordet precis vid scenen (eller ja, scen och scen, vi satt typ i knät på bluesorkestern) och blev därför ett lätt byte för diverse sångövningar, dansuppbjudningar och annat som man som svensk upplever med skräck och inte blandad förtjusning.

johanna verkar dock ganska nöjd med uppvaktningen.

sedan blev det dans och allmänt hadiraj. en mycket bra kväll med andra ord.