roadtrip i usa 4: natchez trace parkway

ska man gå i indianers fotspår är prio ett att inta en bra frukost. att smälla i sig ett gäng tamales till frukost till vardags rekommenderas nog inte av valfri matmyndighet i sverige, men är man utomlands på semester går det ju givetvis bra för sig.

när vi var mätta och belåtna pyste vi iväg mot natchez trace parkway. det är en 444 engelska miles lång nationalparksväg som till stora delar sammanfaller med natchez trace, som i sin tur är en gammal indiansk vandringsled som sträcker sig mellan natchez och nashville. under 1700- och 1800-talet flottade också många handelsmän ner sina varor längs med mississippi för att sedan vandra uppför floden igen.

man måste ju förresten älska det här med att så många vägar i usa är scenic byways dvs man kan njuta av fantastiska vyer, unika företeelser och historiska platser från sitt bilfönster utan att ens gå en enda meter om man så vill. många scenic byways har dessutom utmärkta milstolpar längs med vägen och stannar du på besökscentret kan du hämta kartor där intressanta platser längs med huvudvägen är utmärkta med milesangivelser. då kan du hålla koll på om du missar avtagsvägen till de intressanta platserna, mycket praktiskt!

första stoppet för oss var mount locust historic house. plantaget byggdes på 1780-talet och var ett av femtiotalet stopp längs med natchez trace där man kunde övernatta. som synes på bilderna var det hiskeligt fint, omgärdat av gröna ängar och träd med spansk mossa.

drive through-soptunna. väldigt amerikanskt.

nästa stopp var sunken trace, en bit av den gamla vandringsleden som på grund av användning och erodering sjunkit ner i marken. jag tyckte det var fasligt spännande att se en hederlig gammal hålväg, men de andra var måttligt imponerade. jag antar att det krävs ett visst antal års studier i arkeologi för att bli till sig över saker som inte ser så imponerande ut. birka ser ju tex ut som en enda stor gräsmatta.

nu till det absolut bästa stoppet av alla: ödebyn rocky springs. calle var mycket peppad och gjorde en dabrowski.

idag inte mycket hallaballo, år 1860 desto mer (eh).


av själva staden finns det inte mycket kvar, bara resterna av en gammal cistern och ett rostigt kassaskåp som tillhörde stans postkontor. men det finns en fantastisk metodistkyrka från 1837 som ändå tills för ett par år sedan höll regelbundna gudstjänster. bredvid kyrkan finns den vackraste kyrkogården jag har sett i hela mitt liv. jag kan inte ens förklara hur vackert det var. så där stod vi och gapade ett bra tag tills en  familj med tre asjobbiga ungar kom och förstörde friden, då var det dags att dra.

vi avverkade ungefär en fjärdedel av natchez trace parkway, sedan vek vi av mot blues, ribs och världens coolaste boende i clarksdale i missisippi. stay tuned ...

roadtrip i usa 3: vaggad till sömns av ett tvättbräde i natchez

för att du inte ska tro att jag har världens längsta semester och segar runt hur länge som helst i usa kan jag för ordningens skull meddela att jag numera är hemma i svedala igen. men eftersom jag endast har berättat om ca 2% av själva resan fortsätter roadtrips-inläggen att komma tills antingen du eller jag fått nog.

så, då var det sagt.

på den här fiskmarknaden utanför mobile var det egentligen tänkt att vi skulle åka på träsktur men båtturen var inställd på grund av en svensexa. vi hängde läpp ett tag men bestämde oss för att göra det bästa av saken, nämligen äta lunch. att åka från louisiana utan att ha ätit en po' boy är nog inte lagligt, så vi beställde in varsin macka och lät oss väl smaka. som synes är mackan ganska chosefri; vitt bröd, majonnäs, friterade räkor, grönsaker och pickles. den som letar efter något i matväg som inte är friterat får leta länge i södern, herreminje vad de gillar att fritera saker där.

målet för dagens etapp var natchez i mississippi. där tog vi in på the mark twain guesthouse, byggt på slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet och således ett av de äldsta husen vid mississippifloden. under 1800-talet angjorde många flodpråmar natchez och den lilla gatan närmast stranden var känd för sitt hallabaloo och sina smått ljusskygga aktiviteter. huset har bland annat varit en bordell, bar och handelsbod. det var också resans klart billigaste boende – för 55 dollar fick vi två rum (varav ett påstås ha bebotts av ingen mindre än mark twain himself).


när vi tröttnade på husets tidningsutbud var det bara att traska en trappa ner till baren. där drack vi öl och lyssnade på livemusik tills att klockan blev mycket och jag sa tack och godnatt till de andra. sömnen infann sig dock långt senare, då fördelen med att ha en bar i samma hus som sitt boende genast upphör så fort man befinner sig utanför den. men att bli vaggad till sömns av ett tvättbräde var ju rätt härligt det med.

nästa mål: natchez trace parkway!

roadtrip i usa 2: mobile till new orleans

här sitter vi och tar det lite lugnt på wintzell's oyster house i mobile, alabama, i väntan på att få beställa de godaste ostronen jag någonsin smakat (update: sedan åt jag godare ostron, men kommer tyvärr inte ihåg i vilken stad). i vilket fall ska ostronen vara kolgrillade och dränkta i parmesan, då är det succé enligt mig.



på vägen till mobile åkte vi förbi den här nätta lilla krigsmaskinen vid namn uss alabama. under andra världskriget sänkte hon 22 flygplan utan att få en endaste skråma, men numera tar hon det lilla lugna. eftersom det var andra gången jag var där nöjde jag mig med att tjuvlyssna på andra människor i museicafét, där jag bland annat hörde en kille på ungefär fem år oimponerat yttra: "so they used all these airplanes, weapon and shit in the war?".

i övrigt: som medborgare i en nation med fred i över 200 år är det väldigt intressant (och lite läskigt) att se att krig får så stor plats i det offentliga rummet, oavsett om kriget är nytt eller gammalt. antalet statyer och minnesstenar är oräkneliga, precis som alla motorvägar som döpts efter anhöriga som dött i strid. i washington uppmanades vi till och med att hedra usas trupper genom att inte beträda gräset. och på 150-årsjublieet av slaget av gettysburg livesände cnn exempelvis ett re-enactment av slaget, komplett med två kommentatorer som analyserade styrkornas framfart. så svt: om ni vill exempelvis vill täcka 381-årsjubileet av slaget vid lützen bjussar jag på tablåidén. (sedan får vi väl skylla oss själva som åker runt i the deep south, där det såklart kryllar av avgörande platser för exempelvis inbördeskriget).

sedan kom vi till new orleans, som jag faktiskt har blandade känslor för. å ena sidan är det hur fint som helst, speciellt i garden district med sina fantastiska hus. vi bodde exempelvis på det här fantastiska bed & breakfaststället (som jag tyvärr glömt bort namnet på).


å andra sidan finns det en hel del rätt ohärliga områden. även om man går i ett okej område som till exempel garden district kan man lätt hamna lite fel och på ett par minuter hinner man knalla rakt in i ett område som är allt annat än glatt och härligt. ryktet om new orleans farlighet är såklart överdrivet, precis som i alla större städer får man tänka lite på vad man gör och vara observant, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite instängd trots allt.



men det fanns i alla fall gulliga katter i stan. och bra barer.

napoleon house i french quarter serverade exempelvis grymma drinkar. johanna var mycket nöjd som synes.

innan vi åkte vidare mot natchez i mississippi passade vi på att åka ut från stan via lower ninth ward som är det område som drabbades hårdast av orkanen katrina år 2005. där spanade vi in det bostadsområde som organisationen make it right, med brad pitt i spetsen, byggt upp efter orkanen. projektet har fått ta emot en del kritik då bostäderna anses för få och kostsamma och att husens utseende  skiljer sig för mycket från områdets övriga arkitektur. å andra sidan är husen energisnåla och utformade för att klara hårda väderförhållanden, så förhoppningsvis står de kvar om en liknande orkan skulle drabba new orleans i framtiden. you can't have it all som de säger.