jag träffade tomas på ett dop förra lördagen. det var då elva månader, en dag och nitton timmar sedan vi sågs senast. om vi nu inte ska räkna de två tillfällen jag med nöd och näppe lyckades undvika honom på stan. ena gången flydde jag in på pressbyrån och bad till gud att han inte behövde snuscolakorvtuggummiwhatever. andra gången passerade jag honom i spärrarna på rådmansgatans tunnelbanestation. jag satte inte min fot där på flera månader.
jag satt i vår gröna soffa den där julikvällen medan tomas förklarade att känslorna inte räckte till. de hade räckt i sju år. men nu var de slut. "jag vill inte det här längre" sa han.
jag ville protestera. jag ville be honom att kämpa för vår skull. att vi kanske kunde lösa det här på något sätt. att det bara var ett uttryck av rädsla. att de berodde på de jobbiga frågor ett barnlöst par i trettioårsåldern förr eller senare måste ta itu med. att det inte fanns några måsten. att vi kunde gå vår egen väg utan att snegla på vad alla runt omkring oss gjorde.
men jag hade precis varit och tränat och tröttheten gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på vad han sa. till slut blev jag tvungen att be honom att gå därifrån. jag tog en dusch medan jag tänkte på ingenting och gick sedan och lade mig. jag sov utmärkt den natten.
han kom tillbaka två dagar senare för att hämta sitt pass och lite kläder. och sedan en månad senare för att hämta resten av sina saker. jag var inte hemma någon av gångerna.
att gå på det där dopet krävde en hel del inre övertalning. att jag skulle se honom och kanske ångra det jag aldrig sade, den dagen för elva månader, en dag och nitton timmar sedan. det kanske inte hade spelat någon roll. eller så hade det, vad vet jag.
men vad jag vet är följande:
du har köpt en svindyr gitarr och börjat kickboxas. du har en ny tjej. hon hade precis börjat högstadiet när du och jag blev tillsammans för åtta år sedan. du och jag bor tolv minuters gångväg från varandra men det skiljer en avgrund mellan oss.
jag skulle kunna försöka få någon rätsida på den här ekvationen. så att jag kan förstå varför du inte vill bli pappa till mina barn, men snudd på pappa ändå. att mitt sällskap får dig att känna sig gammal, trots att det logiskt sett borde vara tvärtom.
men ärligt talat så räcker inte mina känslor till.
jag önskar dig allt gott och hoppas att du fortfarande känner att du tog rätt beslut. nu stänger jag boken.
